Being Max's Mom

"Jag såg hur blondinen rätade på sig i stolen när hon stolt förkunnade att Max var "olärbar" och "oåtkomlig." Hon förklarade att han aldrig skulle komma att frodas. Max skulle aldrig lära sig att klä sig själv, äta själv, använda toaletten eller läsa och skriva. Det var i hans bästa intresse att jag överlämnade honom redan samma dag. Hon lutade sig tillbaka och verkade mycket säker på sig själv. Hennes humör ändrades när Brian och hans mamma började ingripa. Gruppen började argumentera inbördes medan Brian förespråkade att Max skulle stanna hos mig. Hans mamma ifrågasatte testmetoderna, eftersom de inte var åldersanpassade. Jag sa inte ett ord. Istället lät jag allt sjunka in. Gruppen var ganska stor och hade representanter från alla olika aspekter av barnomsorg. De hade fällt en dom om mig. Jag var ensamstående mamma som arbetade som cocktailservitris utan socialt stöd, och jag var överlevare av våld i hemmet. De ifrågasatte mig direkt. Tar jag droger? Tog jag droger när jag var gravid? Är jag hög nu? Är jag alkoholist? Drack jag under graviditeten? Hur mycket pengar tjänar jag? Gick jag ut gymnasiet? Frågorna fortsatte och fortsatte, granskade mig som förälder och på något sätt skyllde de direkt på mig för min sons autism. Socialarbetarna var redo att ta Max från mig redan samma dag, men Brian klev in och stoppade dem. Jag satt tyst och såg förhandlingarna utspela sig. Jag lät Brian och hans mamma slå min kamp åt mig och komma överens om en uppgörelse som skulle förhindra att Max togs ifrån mig eller att jag tvingades ge upp honom frivilligt. Blondinen gav så småningom med sig. Hon sa rakt ut att Max bara fick följa med mig hem för att jag hade Brian i mitt liv och att han var en "stabiliserande influens." Det som förvånade mig var att jag slapp få min son tagen ifrån mig för att jag hade en man i mitt liv. Hans mamma lovade också sitt stöd. Min examen från CU, mina bidrag till samhället innan jag blev involverad med Train Wreck betydde ingenting. Istället var jag exet till en brottsling som använde meth. Självklart var jag likadan. Det faktum att han var våldsam spelade ingen roll. Inte heller att TW hade en plan att döda mig och ta min son. På något sätt var det mitt fel allt detta, och min son skulle ha det bättre i andras händer. Jag argumenterade inte emot deras bedömning. Istället satt jag lugnt och höll min son. Jag tittade in i hans stora blå ögon. Olärbar. Oåtkomlig. Max log mot mig och drog i mitt halsband, grävde ner ansiktet i min arm. Jag höll honom och gungade honom. Vi började leka vår egen lek och stängde ute sorlet av röster som omgav oss. Jag visste just då att min Max skulle klara sig. Jag såg en gnista i hans ögon och jag visste att han var där inne. Vi behövde inte ord för att prata med varandra. Jag kunde nå honom. Jag kunde lära honom."